Jag åkte med min pappa i vår silvriga Subaru. Det var ungefär för 6 år sedan, en sommarkväll. Vi åkte på en liten skogsväg mot den lokala älven. Meningen var att vi skulle fånga öring, men så blev det inte.

När vi väl kom fram, tog vi ut fiskeutrustningen från bilen och gick ner mot älven. Luften var fuktig i granskogen och det var molnigt. Vattnet slog mot stenar och rann ner mot forsen längre bort. Jag tog mitt första kast med en liten gul Blue Fox-spinnare bakom en sten där öringarna brukade stå. Men det blev inget spöböj denna gång. Varken jag eller pappa fick nåt så vi gick vidare. Vi kom fram till en jätteliten vik där jag tog ett kast, och det tog inte lång tid innan linan spändes och vattnet stänkte.
”Fisk!” skrek jag till pappa som sprang till mig med håven.

Håven var inte direkt stor eftersom vi var där för öring. Den här gäddan kommer aldrig få plats i den där håven, tänkte jag. Det var en väldigt stark fisk som tog några rusningar då och då. Ljudet från den knarrande rullen var så härligt. Tillslut vann jag över gäddan och kunde landa den, men som jag visste fick den inte plats i håven utan jag tog upp den med gälgreppet. Så svag som jag var då, kunde jag knappt lyfta fisken. Det var garanterat nytt PB för mig.
”Fram med vågsäcken!” sa jag
Vågen bläddrade mellan olika siffror som tillslut stannade på 4 kilo. Glädjen jag kände då går inte att beskriva.